Jag har skrivit om det förut om att söka. Om att vi alla letar efter var vi varit eller vad vi vill vara. Ofta kan det vara enklare att leta i det förflutna.
Jag har insett att jag aldrig saknat Vietnam i min barndom. Eftersom det alltid var en del av min vardag. När jag var liten lagade vi ofta vietnamesisk mat som vi alltid åt med pinnar. Varje gång jag undrade något så fanns alltid någon där som kunde svara. Det kunde handla om oväsentliga frågor om hur stor befolkning Vietnam hade eller hur det såg ut. Men det blev väsentligt för mig eftersom det betydde mycket att faktiskt veta. Detta har hjälpt mig senare i livet också.
Kanske har jag inte heller undrat så mkt om mitt förflutna för att jag lämnades bort samma dag som jag föddes och jag träffade min pappa senare den dagen. Det finns inget tidsintervall i mitt liv som ingen kan berätta om. Visst jag kan hålla med om att tiden i magen också kan räknas; som på dagis när alla barn svarade ”Från mammas mage” på frågan om vart de kom ifrån. I slutänden är det om vem som varit där under uppväxten och inte vem det var som hade dig i magen som räknas.
Däremot tror jag det är svårt för de som var äldre när de adopterades, det blir som är tomma blad i början av en bok. Det kan också var svårt med de som har adoptivföräldrar som inte kunnat svara på de små frågorna – vissa måste definitivt undrat mer.
Det har alltid funnits en stor öppenhet kring min adoption. Jag vet att det är okej att utforska den här delen av mig utan att någon tar illa upp. Dock har jag då aldrig känt att jag vill leta rätt på mina biologiska föräldrar. Det räcker med att vara här och utforska kulturen och språket. Såklart finns det andra som känner på ett annat sätt. Ja vi är alla sökare men vi letar bara på olika plan.
Snook – ”Kommer ifrån”
90 dagar i Vietnam 