Nu säger jag hejdå och tack för mig och drar vidare på nästa äventyr! För det är det vi måste vara när det gäller livet – äventyrare som aldrig slutar att vara nyfikna på världen. Även om denna resa är över så innebär det inte slutet. För som med allt annat så behöver inte slutet betyda slut med en punkt utan egentligen bara början på något annat…
Xavier Rudd – ”Home”
Under Reflektioner
Jag är nu i Singapore och väntar på mitt flyg som går om 6h – klockan 01.00. Jag dricker cappucino för att hålla mig vaken. Jag har kört över en indisk kvinnas tår. Det var inte med flit. Sedan ska jag gå en runda och se vad man kan hitta för mat på denna oändliga flygplats och kanske stirra en stund på guldfiskarna i dammen. Människor har faktiskt börjat kalla mig ”Madame” istället för ”Miss” – vilket känns små skumt.
Det kanske är dags att rada upp möten, upplevelser och andra saker som påverkat mig. Tyvärr tror jag inte jag skulle kunna göra det ännu. För reflektion tar tid och kanske vet jag först om några år vad som egentligen påverkat mig mest. Många gånger så ser vi klart först då, efteråt när allt är över. Det är som att vara mitt inne i något och man kan inte se objektiv förrän man kommer ut ur det.
Men det jag faktiskt kan se redan nu är att jag lärt mig uppskatta saker mer. Jag har insett att det är bra för självutvecklingen att göra saker själv. Men det blir också ensamt. Jag äter hellre gröt tillsammans än oxfilé ensam. Sådana här resor behövs för att få perspektiv på saker.
The Beatles “Long and winding road”
Under Reflektioner
När man äter kyckling så äter man huvudet och benen också.
Mjölk är dyrt och i affären är den inlåst eller försedd med larm.
Många killar har långa naglar ( när jag skriver långa så menar jag långa)– oftta bara en tum nagel men ibland också hela handen. Jag har hört mig för men vet fortfarande inte varför. Det förblir ett mysterium.
När man gifter sig så kallar man sina svärföräldrar mamma och pappa.
Frukost äter man för det mesta ute.
Jag är hemma om två dygn. Känns konstigt. Jag har precis vant mig vid att vara här. Jag tror jag kommer frysa i den svenska sommaren.
The Who – ”Baba o’riley”
Under Reflektioner, Vardagen
”Endast en sak behöver ändra på sig för att vi ska uppleva lycka i våra liv – vad vi fokuserar vår uppmärksamhet” – Greg Anderson
Under Reflektioner
Jag har skrivit om det förut om att söka. Om att vi alla letar efter var vi varit eller vad vi vill vara. Ofta kan det vara enklare att leta i det förflutna.
Jag har insett att jag aldrig saknat Vietnam i min barndom. Eftersom det alltid var en del av min vardag. När jag var liten lagade vi ofta vietnamesisk mat som vi alltid åt med pinnar. Varje gång jag undrade något så fanns alltid någon där som kunde svara. Det kunde handla om oväsentliga frågor om hur stor befolkning Vietnam hade eller hur det såg ut. Men det blev väsentligt för mig eftersom det betydde mycket att faktiskt veta. Detta har hjälpt mig senare i livet också.
Kanske har jag inte heller undrat så mkt om mitt förflutna för att jag lämnades bort samma dag som jag föddes och jag träffade min pappa senare den dagen. Det finns inget tidsintervall i mitt liv som ingen kan berätta om. Visst jag kan hålla med om att tiden i magen också kan räknas; som på dagis när alla barn svarade ”Från mammas mage” på frågan om vart de kom ifrån. I slutänden är det om vem som varit där under uppväxten och inte vem det var som hade dig i magen som räknas.
Däremot tror jag det är svårt för de som var äldre när de adopterades, det blir som är tomma blad i början av en bok. Det kan också var svårt med de som har adoptivföräldrar som inte kunnat svara på de små frågorna – vissa måste definitivt undrat mer.
Det har alltid funnits en stor öppenhet kring min adoption. Jag vet att det är okej att utforska den här delen av mig utan att någon tar illa upp. Dock har jag då aldrig känt att jag vill leta rätt på mina biologiska föräldrar. Det räcker med att vara här och utforska kulturen och språket. Såklart finns det andra som känner på ett annat sätt. Ja vi är alla sökare men vi letar bara på olika plan.
Snook – ”Kommer ifrån”
”To see the world in a grain of sand
And a heaven in a wild flower
To hold infinity in the palm of your hand
And eternity in an hour” (William Blake)
Satie – “Gymnopedie III”
Under Reflektioner
Alla pratar i munnen på varandra, fort, fort och högt. Det är som att jag kan studerar mig själv. Jag sitter på en stol i ett rum fullt av människor. Jag sitter tyst för jag kan ändå inte förstå. Plötsligt känner jag mig väldigt ensam även om jag är omgiven av andra. Men det blir väl så ibland när man känner sig exkluderad från de andras samtal och skratt. Jag är där men ändå inte. Som att jag mest figurerar i bakgrunden trots att jag sitter mitt i. Som att jag jobbar med kulisserna på en teater trots att jag står mitt på scenen.
Jag vill kunna vara med och dela deras historier och deras glädje. Men jag kan inte. För jag förstår ju inte. Det är som en klump i magen som växer lite för varje sekund. En klump av att inte vara en del av det hela. Tror det är min mänskliga instinkt som slår till. För vi är ju ett flockdjur och vill vara med. Men jag är handlingsförlamad för jag kan inte göra något. Jag finns där men jag är inte en del av det som sker.
Florence + the machine – ”Between two lungs”
M publicerade ett klipp från ”Förkväll” på sin blogg, det var så jag fick upp ögonen för den 11-åriga flickan Chloé som fick prata om sina märkeskläder och extravaganta livsstil. Detta klipp har skapat stor debatt i Sverige. Ska man låta barn ha en Balenciaga väska för 15.000 kr? Många röster har varit hårda. Folk har blivit upprörda.
Chloé Schuterman med sin Balenciaga väska
Om ni inte sett klippet: http://www.tv4play.se/noje_och_humor/forkvall?videoId=1.1651483
Jag kan inte sluta tänka på det och tycker det är väldigt intressant för det säger mycket om oss. Varför reagerar folk som de gör? Det ger också en spegling av hur den genomgående tankegången i vårt samhälle är. Många förspråkar likhet och lagom. Jag tror inte detta klipp hade skapat lika stor debatt i Vietnam, där klyftorna är mer synliga.
Pengar är ett känsligt ämne. Speciellt i Sverige. Men i Vietnam är det inte ovanligt att att man frågar folk vad de tjänar. I Sverige skulle det vara oartigt; vilket kan kännas som en motsägelse eftersom vi har en offentlighetsprincip som ändå avslöjar våra inkomster.
Många har ifrågasatt Chloés mammas roll i frågan. Jag kan tycka att vi kan ifrågasätta oss själva också. Vad är det för känslor som egentligen väcks? Varför väcks dem? Vad beror det på?
När jag ser på mig själv kan även jag ifrågasätta mina åsikter och livsval. Jag är t ex inte troende utan snarare ateist och jag är inte heller döpt. Hur kommer det sig? Mina föräldrar valde att inte döpa sina barn för att ge dem en öppen inställning till religion. Fin tanke. Men samtidigt har det funnits en mer ateistisk tankegång i min familj. Man kan undra om jag valt att avstå från religion självmant eller bara tagit till mig den vanligaste tankegången i min familj? Jag tror det hade varit enklare att t ex se konfirmation som ett mer självklart inslag i livet om jag varit döpt från början. Mina föräldrars val kan ses som ett ställningstagande i sig.
The Cure – ”The dragon hunter song”
Om ni vill läsa Mikaelas blogg: http://galago.blogg.se/2010/june/shoot-her-man-1.html
Bild källa: http://nyheter24.se/bloggar/nojesbloggar/quetzalablanco/article188660.ece/ALTERNATES/img514x344/
Jag har vaknat till 90-talshiten ”Boom, boom, boom, boom” med Vengaboys nu några dagar i rad. Tror det är byggarbetsplatsen som spelar den. Tidpunkten brukar vara 06.00. Underligt.
Igår åkte jag taxi i en bil som luktade som en semla med mycket florsocker. Också det underligt.
Denna veckan har blivit utsatt för vietnamesiska den hårda vägen- jag har spenderat två eftermiddagar genom att inte bli tilltalad på engelska. Det var väldigt jobbigt. Meningen var att jag nog skulle lära mig mer vietnamesiska. Men efteråt kände jag snarare en större förståelse om hur det måste vara att komma till ett nytt land och inte kunna förstå eller göra sig förstådd. Man känner sig exkluderad.
Ibland blir jag satt i pinsamma situationer t ex när jag är på restaurangen och prata med de anställda och någon av manligt kön kommer in. Då frågas det ofta: ”Handsome boy?” vilket känns jobbigt för om jag säger ja för att inte förolämpa så uppstår det genast fnitter och om jag säger nej kan personen i fråga ta illa upp. Har då kommit på att svara ”Do you think so?” varav den som frågade blir helt ställd och börjar skratta istället. Ibland är det bättre att spela dum – som om man inte förstår frågan bara för att slippa all pinsamhet. Någon sa att det inte finns dumma frågor, bara dumma svar vilket jag inte känner stämmer i dessa sammanhang. Vad är det att fråga ”Do you like vietnamese boys?” – jag känner inga. Vad är det att fråga ”Vill du ha en svensk eller vietnamesisk man?” – ”Jo, jag tycker ju att kommunikation är det viktigaste och då spelar det väl ingen roll om mannen är fransk, chilenare eller från Botswana. Bara man kan prata med varandra” svarade jag. Sedan blev det tyst. Kändes iaf som jag gav ett bra svar på en väldigt konstig fråga.
Just att skaffa en bra man är ett viktigt inslag i livet. Den gyllene åldern för giftermål brukar vara 26-28 år. Om någon frågar om en vietnames är gift eller har pojkvän och svaret är nej så avslutar de alltid med ”Not yet.”.
Hello Saferide – ”I can’t believe it’s not love”
Ur ett minne:
Vi får tvätta våra kläder själva och för hand, jag frågar var tvättmedlet är och vilken balja jag ska använda. ”Har du aldrig tvättat förut?” frågar en av de anställda. ”Jo” svarar jag. ”Men du har en tvättmaskin hemma, eller hur?” säger hon retsamt. Jag känner mig lite skamsen. Inser att det inte heller är läge att försvara sig. Det kommer ändå inte göra någon skillnad för jag har som sagt en tvättmaskin.
The Mamas and the Papas – “Dream a little dream”
Under Reflektioner
90 dagar i Vietnam 