Jag är nu i Singapore och väntar på mitt flyg som går om 6h – klockan 01.00. Jag dricker cappucino för att hålla mig vaken. Jag har kört över en indisk kvinnas tår. Det var inte med flit. Sedan ska jag gå en runda och se vad man kan hitta för mat på denna oändliga flygplats och kanske stirra en stund på guldfiskarna i dammen. Människor har faktiskt börjat kalla mig ”Madame” istället för ”Miss” – vilket känns små skumt.
Det kanske är dags att rada upp möten, upplevelser och andra saker som påverkat mig. Tyvärr tror jag inte jag skulle kunna göra det ännu. För reflektion tar tid och kanske vet jag först om några år vad som egentligen påverkat mig mest. Många gånger så ser vi klart först då, efteråt när allt är över. Det är som att vara mitt inne i något och man kan inte se objektiv förrän man kommer ut ur det.
Men det jag faktiskt kan se redan nu är att jag lärt mig uppskatta saker mer. Jag har insett att det är bra för självutvecklingen att göra saker själv. Men det blir också ensamt. Jag äter hellre gröt tillsammans än oxfilé ensam. Sådana här resor behövs för att få perspektiv på saker.
The Beatles “Long and winding road”
90 dagar i Vietnam 
åh snart är du hemma! ska bli så kul att se dig igen, ring eller smsa när du är framme:)
Haha åh ja!!!
Välkommen hem till Sverige igen!
Hoppas du fortsätter med en blogg det har varit trevligt att följa dig och lära känna dig lite mer.
Jag tror inte att du kommer att frysa när du väl är hemma, vi har underbart väder fast inte så hög luftfuktighet som du blivit van vid nu.
Tack för att jag fått följa din resa och dina funderingar.
Kram Ulla
Tack! Fast det är fortfarande lite tid kvar – 12h fast jag börjar känna att jag bara vill hem nu. Roligt att du varit med på resan och att du gillat bloggen. Hoppas det underbara vädret håller i sig. Vi hörs!
kram