Nu säger jag hejdå och tack för mig och drar vidare på nästa äventyr! För det är det vi måste vara när det gäller livet – äventyrare som aldrig slutar att vara nyfikna på världen. Även om denna resa är över så innebär det inte slutet. För som med allt annat så behöver inte slutet betyda slut med en punkt utan egentligen bara början på något annat…
Xavier Rudd – ”Home”
Under Reflektioner
Jag är nu i Singapore och väntar på mitt flyg som går om 6h – klockan 01.00. Jag dricker cappucino för att hålla mig vaken. Jag har kört över en indisk kvinnas tår. Det var inte med flit. Sedan ska jag gå en runda och se vad man kan hitta för mat på denna oändliga flygplats och kanske stirra en stund på guldfiskarna i dammen. Människor har faktiskt börjat kalla mig ”Madame” istället för ”Miss” – vilket känns små skumt.
Det kanske är dags att rada upp möten, upplevelser och andra saker som påverkat mig. Tyvärr tror jag inte jag skulle kunna göra det ännu. För reflektion tar tid och kanske vet jag först om några år vad som egentligen påverkat mig mest. Många gånger så ser vi klart först då, efteråt när allt är över. Det är som att vara mitt inne i något och man kan inte se objektiv förrän man kommer ut ur det.
Men det jag faktiskt kan se redan nu är att jag lärt mig uppskatta saker mer. Jag har insett att det är bra för självutvecklingen att göra saker själv. Men det blir också ensamt. Jag äter hellre gröt tillsammans än oxfilé ensam. Sådana här resor behövs för att få perspektiv på saker.
The Beatles “Long and winding road”
Under Reflektioner
När man äter kyckling så äter man huvudet och benen också.
Mjölk är dyrt och i affären är den inlåst eller försedd med larm.
Många killar har långa naglar ( när jag skriver långa så menar jag långa)– oftta bara en tum nagel men ibland också hela handen. Jag har hört mig för men vet fortfarande inte varför. Det förblir ett mysterium.
När man gifter sig så kallar man sina svärföräldrar mamma och pappa.
Frukost äter man för det mesta ute.
Jag är hemma om två dygn. Känns konstigt. Jag har precis vant mig vid att vara här. Jag tror jag kommer frysa i den svenska sommaren.
The Who – ”Baba o’riley”
Under Reflektioner, Vardagen
Allt har handlat väldigt mycket om mat den här veckan. Det blev ingen traditionell midsommarmat eller firande på ambassaden eftersom många åkt hem nu. Midsommar firades iaf med pommes, restaurangmat och glass med levande ljus. På lördagen var jag på bio själv – killen i kassan frågade om jag ville ha två biljetter och tittade konstigt på mig när jag svarade en. Sex and the city 2 blev det – mest för att se om den verkligen var så dålig 
som ”worn out as your 1998 flip-flops” som en kritiker sa, än att jag verkligen ville se den. Filmen var helt okej. Sedan har jag köpt nya skor och
ätit väldigt söt passionfrukt mousse. Vi var också på ett yoghurt ställe där man kunde toppa med färsk frukt. Jag har också tagit reda på varför taxichaufförer förvarar en ananas i bilen och det handlar inte om något vidskepligt som jag tidigare spånat om – det handlar helt enkelt om att det dofta gott, punkt slut. Det känns konstigt att jag är hemma om en vecka.
På måndagen hyrde vi en svantrampbåt på Westlake i solnedgången.
A Camp – ”I signed the line”
Under Vardagen
”Endast en sak behöver ändra på sig för att vi ska uppleva lycka i våra liv – vad vi fokuserar vår uppmärksamhet” – Greg Anderson
Under Reflektioner
Jag har saknat det, den råa fisken och det torra sjögräset – sushi min favorit. Vi hittade ett fint ställe där det satt jättemkt folk och personalen välkomnade oss på japanska. Man kunde äta sushibuffé på rullband som förde tankarna till London. De hade bamburum och en toalett med en antik kran.
Tyvärr märks att sjukdomen har satt sina spår. Jag som en väldigt sushi ätande männsikan kunde bara få ner några bitar – men gott var det. Det fanns lax, avokado, tonfisk och crabfish på vackra fat. Det gjorde min dag.
The Strokes – ”what ever happened?”
Jag har skrivit om det förut om att söka. Om att vi alla letar efter var vi varit eller vad vi vill vara. Ofta kan det vara enklare att leta i det förflutna.
Jag har insett att jag aldrig saknat Vietnam i min barndom. Eftersom det alltid var en del av min vardag. När jag var liten lagade vi ofta vietnamesisk mat som vi alltid åt med pinnar. Varje gång jag undrade något så fanns alltid någon där som kunde svara. Det kunde handla om oväsentliga frågor om hur stor befolkning Vietnam hade eller hur det såg ut. Men det blev väsentligt för mig eftersom det betydde mycket att faktiskt veta. Detta har hjälpt mig senare i livet också.
Kanske har jag inte heller undrat så mkt om mitt förflutna för att jag lämnades bort samma dag som jag föddes och jag träffade min pappa senare den dagen. Det finns inget tidsintervall i mitt liv som ingen kan berätta om. Visst jag kan hålla med om att tiden i magen också kan räknas; som på dagis när alla barn svarade ”Från mammas mage” på frågan om vart de kom ifrån. I slutänden är det om vem som varit där under uppväxten och inte vem det var som hade dig i magen som räknas.
Däremot tror jag det är svårt för de som var äldre när de adopterades, det blir som är tomma blad i början av en bok. Det kan också var svårt med de som har adoptivföräldrar som inte kunnat svara på de små frågorna – vissa måste definitivt undrat mer.
Det har alltid funnits en stor öppenhet kring min adoption. Jag vet att det är okej att utforska den här delen av mig utan att någon tar illa upp. Dock har jag då aldrig känt att jag vill leta rätt på mina biologiska föräldrar. Det räcker med att vara här och utforska kulturen och språket. Såklart finns det andra som känner på ett annat sätt. Ja vi är alla sökare men vi letar bara på olika plan.
Snook – ”Kommer ifrån”
När jag nu levt I min egen lilla bubbla för en tid så blir det att upptäcka världen på nytt när man väl börjar bli lite mer stadig i benen och orkar se sig omkring. Det har hunnit bli över 40 grader i Hanoi. Fruktansvärt. Solen skiner hela tiden så man tror man ska får värmeslag. Förutom igår då det var molnigt och svalare efter regnet. Jag har hamnat i mathimlen igen i en butik som ligger 500 m från där jag bor. De säljer en massa olika bröd. Igår köpte jag knäckebröd så att det kändes i plånboken men någon lyx får man ha. Sedan köpte jag Orangina som alltid får mig att tänka på Frankrike.
Jag har ordnat så att Madame L som är hushållerska hos L & P också lagar mat till mig eftersom min spis inte verkar funka; den luktar bara konstigt. Jag är nu väldigt trött på att vara sjuk. För vad har jag gjort de senaste två veckorna? Lagt över 4.000.000 dong på sjukhusvistelser vilket är ca 2000 skr, räknat sprickor i taket och stoppat i mig en massa piller så man undrar om levern tar illa vid sig.
The Rolling Stones – ”Satisfaction”
Under Vardagen
90 dagar i Vietnam 
